Gå direkt till innehållet
Finlands utrikesministerium

Finlands ständiga representation vid Europarådet, Strasbourg: Aktuellt: Nyheter

FINLANDS STÄNDIGA REPRESENTATION
VID EUROPARÅDET, Strasbourg


Représentation permanente de la Finlande
31, Quai Mullenheim, 67000 Strasbourg, France
Tel. +33-3-8815 4444, sanomat.ene@formin.fi
English | Français | Suomi | Svenska | Strasbourg
Normal textstorlekStörre textstorlek
 
Nyheter, 26.11.2009

Trauma och heroism

Sju årtionden sedan vinterkriget började

 Jens Alderin i november 2009

70-årsminnet av början till andra världskriget firas år 2009. För Finlands del innebär detta att man ihågkommer vinterkrigets utbrott. Vi diskuterar här med en ung finländsk historiker Antero Holmila om hur detta minne betraktas från dagens perspektiv.

”Krig i Finland?” Javisst. Dagen efter att denna fråga förekom som rubrik till ledarartikeln i New York Times den 29 november 1939 inledde Sovjetunionen en massiv offensiv mot Finland. Denna kamp, som varade i 105 dagar, ledde till allmän förvåning till att Finland förblev självständigt, men var tvunget att överlåta ca 9 procent av sitt förkrigstida territorium och 20 procent av sin industriella kapacitet till Sovjetunionen.

Holmila”Mina första kontakter med vinterkriget fick jag genom att bläddra i bilderböcker, läsa skönlitteratur och genom filmer,” säger historikern Antero Holmila. ”Historisk litteratur kom mycket senare.” © Atena Publishing

Såsom på andra håll påverkade utgången av den globala konflikten nationen. ”Vinterkriget är alltid aktuellt när man talar om ett finländskt självmedvetande” säger Antero Holmila, en forskare från universitetet i Jyväskylä med tidigare akademiska studier i Storbritannien och redaktör för en ny bok med titeln Talvisota muiden silmin (Vinterkriget genom andras ögon).

”En nostalgisk syn på Finland lever kvar genom minnet av kriget”, säger den unge forskaren. ”Krigsansträngningarna var ett utslag av de moraliska värden som då och ännu idag högt respekteras, såsom patriotism och samarbete för ett högre syfte.” Holmila förefaller att ge uttryck för att folk som inte är tillfreds med dagens blandade samhälle letar efter en modell för ett samhälle som tillsynes har funnits. Men hur korrekt är denna bild?

Det nationella perspektivet är otillräckligt

Holmila är inte ute för att framprovocera eller utmana utan för att bereda plats för flera historiska schatteringar och nyanser. På grund av att kriget fortsättningsvis är en viktig del av kulturen och samhället i Finland är hans avsikt att dekonstruera och bredda den traditionella synen på det lilla tappra Finland. ”Min önskan är att framhäva det internationella perspektivet”, förklarar han. ”Att dekonstruera nationella myter är inte bara en trend bland historiker, utan också en viktig riktning.”

Holmila ser vinterkriget som en del av europeisk historia och som en bit av det större pusslet rörande andra världskriget. ”Det sätt på vilket vi erinrar oss kriget skiljer sig inte mycket från hur man i Europa i stort sett kommer ihåg andra världskriget. En sista runda med veteraner och ögonvittnen ger en tilläggsdimension till detta jubileum och en möjlighet att utnyttja historia för politiska syften. Genom att betona krigets betydelse har man också en möjlighet att hedra våra veteraner”, säger han. 

Heroisk berättelse eller trauma?

Holmila påpekar att den allmänt accepterade uppfattningen i Finland är att krigsutbrottet berodde på andra. Syndabockarna var arkitekterna till Molotov-Ribbentroppakten eller med andra ord Nazityskland och Sovjetunionen. Denna åsikt påverkar också hur hela konflikten behandlas och ihågkommes. Ångerkänslor förekommer inte i någon större utsträckning, i motsats till situationen i Tyskland.

Detta innebär emellertid inte att minnet av kriget vore oproblematiskt. ”Personligen skulle jag beskriva det som ett trauma som betecknas som ett hjältedåd. Uppenbarligen är det bägge, men med tonvikten på det förra.” Kriget hade sin dolda inverkan och det traumatiska har först nu börjat diskuteras. ”Kontroversen beträffande utgrävningarna i Huhtaniemi, en påstådd massgrav med finska desertörer, är ett aktuellt exempel på hur starka känslorna är ännu beträffande kriget, sjuttio år senare.” Nedtystade händelser fortsätter att dyka upp på ett plågsamt sätt.

”Det har varit komplicerat att godkänna och passa in lidandet och traumat som en del av framgångsberättelsen,” förklarar Holmila. Han betonar också att det är både svårt och farligt att generalisera när man talar på en allmän nivå: ”För en del var kriget, trots all sin grymhet, en helt njutbar tid och ett verkligt syfte att leva för. För andra var det ingenting annat än ett lidande.”

En tilltalande enighet, exotiska omgivningar

Vinterkriget väckte ett omfattande internationellt intresse. Holmilas bok analyserar hur den utländska pressen behandlade konflikten med exempel från tio länder och tre världsdelar. Artiklar från Grekland, Japan, Ungern och Storbritannien visar hur den utländska tidningspressen betonade och förundrade sig över enigheten inom den finska nationen.

Holmila höjer igen ett varnande finger: ”Det är viktigt att erkänna att detta gjordes för egna nationella och ofta politiska syften.” Krigshotet låg över hela världen och alla länder beredde sig för det kommande kriget.

VinterkrigUtländska korrespondenterna var fascinerade av krigets arktiska aspekter.

Korrespondenterna var också fascinerade av krigets arktiska aspekter. Snön, det kalla klimatet och skidande soldater iförda vita skyddsförklädnader bjöd på nya och exotiska upplevelser. Denna synpunkt påminner mycket om vad som idag tilltalar utlänningar i Finland. Många korrespondenter föredrog att skildra slag i Lappland, trots att de viktigaste striderna utkämpades på Karelska näset, i sydöstra Finland.

Korrespondenterna sändes inte genast efter krigsutbrottet till Finland. Man förväntade sig att Finland snabbt skulle kapitulera i likhet med Polen och Tjeckoslovakien. ”Den därpå följande tillströmningen av krigskorrespondenter tydde på ett äkta intresse för förändringen i situationen”, säger Holmila.

Alla större förlag deltog med sina korrespondenter, med hela trettio bara från Storbritannien. Det faktum att konflikten skedde vid en tidpunkt när nyhetsbyråerna hade skaffat sig ett omfattande nätverk av krigskorrespondenter och att det var relativt stilla på andra fronter bidrog till det ökande intresset.

Vikten av det utländska inslaget

Vinterkriget gjorde att en del korrespondenter också engagerade sig starkt känslomässigt i det. Det mest framstående exemplet på detta är John Langdon-Davies, en flitig brittisk journalist som är mest känd för att ha grundat biståndsorganisationen Plan International och för sin bevakning av spanska inbördeskriget. ”Rubriken på hans krigsminnen Finland: The first total war, är mycket talande,” säger Holmila. Boken utgör också ett välkommet utländskt bidrag till Finlands historia.

”Historieskrivningen i Finland begränsas av att den är skriven av finländare. Språkbarriären är mycket hög. Vad skulle det ha blivit av Vichys historia i Frankrike om detta helt skötts av fransmän?” frågar sig Holmila. ”Utländska bidrag till stormakternas historia har haft mycket gott med sig,” fortsätter han. Lyckligtvis kan en del avsnitt av Finlands historia såsom vinterkriget också analyseras genom ryska och sovjetiska källor.

Arvet av vinterkriget för sjuttio år sedan är både nära och avlägset. Framför allt är det komplicerat och sammanlänkat med den allmänna historien. Vinterkriget är återigen ett exempel på att krig, oberoende av utgången, medför väldiga kostnader och har långvariga och ofta oväntade följder.

Vikten av bildspråk: ”Mina första kontakter med vinterkriget fick jag genom att bläddra i bilderböcker, läsa skönlitteratur och genom filmer,” säger historikern Antero Holmila. ”Historisk litteratur kom mycket senare.”

Skriv ut

Uppdaterat 26.11.2009


© Finlands ständiga representation vid Europarådet, Strasbourg | Information om webbplatsen | Kontaktuppgifter